rädd

cancer är läskigt, jag blir seriöst rädd när jag hör ordet cancer.
för jag har insett att vem som helst kan drabbas, ung som gammal.
om jag kunde så skulle jag bota alla cancersjuka och stampa på sjukdomen tills den försvann.
men jag kan inte,
man känner sej så hjälplös när man ser sin kära ligga där i cancer, helt annorlunda mot den personen man känt.
ansiktet är uppsvällt, håret är borta eller bytt färg, muskler och fett har försvunnit och gnistan i ögonen är borta.

jag hälsade aldrig på min vän på sjukhuset när han var sjuk, jag ville, men min magkänsla stoppade mej.
för ifall han skulle dö, så ville jag inte minnas honom som den sjuke kompisen.
jag ville minnas honom som den sjukt galna kompisen.
nu klarade han sig tack och lov.
men tänk om han inte gjort de.
vad jag hade ångrat att jag inte hälsade på.
ska man verkligen gå på magkänslan?

jag hälsade inte på min farfar när han var som sjukast, och de är jag glad över, för jag minns honom som den otroliga glädjespridaren han var. inte den sovande gubben med skavanker på huvudet.

ska önska de hårdaste jag kan att all cancer ska försvinna,
för tänk på de föräldrar med ett cancersjukt barn.
nej fy.
// Kärlek Ingrid