har inte riktigt fattat det...

det är begravning för farfar på fredag, och det känns faktiskt ingenting, visst, jag kommer sakna honom as hell, men han var så pass dålig när han dog att de var som en lättnad.

men jag har inte förstått de dära med begravningar??
vissa säger att man får som ett slut, men vadå, är det slut när man ser kistan eller?
varför ska man säga hejdå till en död person?
varför ska man ge blommor till en död person?
jag gav aldrig farfar blommor eller så när han fyllde år, jag bakade nånting åt honom, ska jag baka en sockerkaka då och lägga på kistan eller?
är de då inte bättre att man ger blommor till de som lever?
och att man hälsar på/ringer de som fortfarande är vid livet, visar att man bryr sej om.
jag förstår helt enkelt inte grejen med begravningar mer än att de kostar en himla massa pengar.
för de är ju inte precis så att den som ligger i kistan hör vad man säger, själen har väl redan lämnat kroppen.
eller är begravningar till för ens egen ro?
men jag är inte lessen över att varken mormor eller farfar dog, för de hade ju inte de livet de ville leva på slutet. så jag fick ju min ro när de dog, jag slapp oroa mej mer.
varför ska man då på en begravning och rota upp alla känslor igen?

jag kanske är för liten för att förstå vitsen med begravningar.
eller så kanske jag aldrig kommer göra det.
de kanske inte finns någon mening med begravningar,
det kanske bara är något som man ska göra.

coolt

de slog mig nyss att jag har så coola syskon, ena systern stack till göteborg direkt efter studenten och sen vidare till australien, hon var utomlands i nästan 2 år. andra systern kan allt, allt allt allt, verkligen allt, hon är så händig, åsså är hon drivande, hon lyckas med de mesta hon tar sig an nog för att de tar sin lilla tid. tredje systern for till stockholm efter studenten och nu är hon utomlands i 6 veckor, hon är en såndär spontan person, hon skulle lätta kunna boka en sista minuten till något land för att vara borta i typ två veckor men sen slutar de med att hon stannar där i ett år, sån är hon. ena brorn är sådär lugn och cool av sig, har egen familj, kombi och hus, svenssonliv typ, men han är så himla lugn av sej, tar allt med ro och klarar allt. andra brorn han klättrar sig uppåt heeela tiden inom jobbet, han har många vänner och tror att han klarar allt och för de mesta så gör han det.
och sen kommer jag, vad ska jag göra? vad ska jag vara bra på?
fan jag har ingen aning.
vad gör man efter studenten?
något liv från början här i övik vet jag inte om de känns så lyckat.. umeå kanske? men då har jag ju djuren och hela familjen här hemma i princip, och pojkvän och vännerna.
jag klarar mej inte utan dom sakerna.
så vad ska man egentligen göra?
kommer inte kunna klara av att bara sitta hemma.
helst skulle jag vilja få något jobb, så jag har en inkomst och kan bo kvar här. spara pengar och sen gå den utbildning jag vill gå om jag känner för de.
jag gör nog en svensson helt enkelt.

tack och lov har jag ett år kvar att fundera på, men satan vad ett år kan gå fort.

// Kärlek Ingrid

tänk dig

att veta att man ska dö, vilken dag som helst.
att man ska lämna dem man älskar mest av allt.
men att man på andra sidan kommer få möta dem man älskar och saknar.
vad har man för känsla då egentligen?
sorg? glädje? oro? eller en känsla av frihet, eller kanske av lättnad?
det måste på ett sätt vara skönt om man inte ångrar något i livet,
om man gjort allt man kunnat och velat.
men den dära känslan.
kan man ens sätta ett ord på den?
känner man den känslan nån annan gång än just när man inväntar döden?
bara tanken på att man kanske inte kommer leva imorron får mig att rysa.
tänk dig att man vet att man ska dö. vilken minut som helst.

fast vad vet jag, döden kan inte hända mig, det händer inte här. jag kommer leva tills jag är 90.

fast en flicka i min ålder på andra sidan jordklotet kanske dör av svält just nu.
men det är inte jag, för sånt händer inte mig. det drabbar någon annan.
tror jag.

// Kärlek Ingrid

att säga hej

vet ni hur mycket det ger att bara säga hej?
jag sitter som elevrådsordförande och därför försöker jag alltid vara glad och finnas till hands när någon har något att säga.
det var någon som sa till mig häromdagen på skolan att hon alltid blev så glad när jag kom och sa hej, bara sådär. eller att jag satte mig vid hennes bord på lunchen.
och nu har jag fått tillbaka för de jag gjort.
de känns så fruktansvärt roligt och givande att bara göra så simpla saker men att de betyder något för någon annan. för det är många på skolan som är lite egen, men jag bryr mig inte. inte ett skit. jag skiter fullständigt i utsidan, för jag är inte heller världens vackraste varken på ut eller insidan.

jag har verkligen haft tur som fått vuxit upp i en bra familj, där alla betyder lika mycket och alla trivts (okej, till viss del, vissa dagar mår man skit och vill bara bort). men alla har inte sån tur som jag haft så därför vill jag göra något för dom som inte haft den turen.
det är enkelt, säg bara Hej eller ge ett leende, för det smittar.
och tro mig, man får tillbaka det.
jag blev så himla otroligt glad nyss för det var en kille som skrev till mig att jag var bra, bara en sån sak gjorde typ hela min dag.
så jag tycker att ni alla borde testa att säga hej och le till dom ni möter på skolan eller jobbet,
för det får en att må bättre och ni kanske får en ny vän?
precis som jag fått.
// Kärlek Ingrid