livet är så himla himla orättvist och jag blir så lessen över allt som ska hända alla som inte förtjänar nånting ont. i söndags fick jag reda på en väns lillasyster, som är på tok för ung, har fått leukemi. jag försökte vara cool, men hur kan man vara cool i ett sånt läge? allting brast. det var som att trycka på reward knappen, allting spelas upp igen. ännu en gång ska en allt för ung människa tappa sitt hår, förtvina bort och kämpa genom allt hemskt, för att sen några år senare kunna stå på egna ben igen. ännu en gång ska en familj vävas samman ännu tightare för att inse att livet faktiskt har ett slut, och ibland är slutet inte vid 80 års ålder.
men just för den här lillasystern så kommer hennes slut förhoppningsvis vara vid 80 års ålder.
jag är faktiskt lite avundsjuk, på deras mod och deras hopp.
jag vågade aldrig hälsa på min vän, för jag var rädd för att skada, rädd för att göra den ännu sjukare. även fast jag visste att jag inte skulle kunna göra det värre så vågade jag inte. just för att jag visste att min vän inte var sig lik.
jag har kommit på vad jag önskar mej i julklapp,
ett vaccin mot cancer.
men just för den här lillasystern så kommer hennes slut förhoppningsvis vara vid 80 års ålder.
jag är faktiskt lite avundsjuk, på deras mod och deras hopp.
jag vågade aldrig hälsa på min vän, för jag var rädd för att skada, rädd för att göra den ännu sjukare. även fast jag visste att jag inte skulle kunna göra det värre så vågade jag inte. just för att jag visste att min vän inte var sig lik.
jag har kommit på vad jag önskar mej i julklapp,
ett vaccin mot cancer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar