När verkligheten hinner ikapp en, när det lika gärna kunnat vara du eller jag. När det är så nära hjärtat. Det hände här, inte i Skåne, det hände bara nån mil från mej. Jag låg och sov lyckligt ovetande om vad som skedde. Jag var elak på den jag älskar mest i hela universum.
Att bråka om små saker, att klaga på kylan, att inte ha viljan att gå till jobbet för de känns tråkigt.
De som hände igår fick mej att komma tillbaka till verkligheten.
Senaste dygnet har jag sagt hur mycket min käresta betyder för mej minst 15ggr, senaste dygnet har jag varit rädd för det hand lika gärna kunnat vara du eller jag som var i huset, det hade lika gärna kunnat vara min bror eller pojkvän, det hade kunnat vara min pappa.
Allting går så fort, livet är för skört för att misshandlas.
Idag har jag lovat mej själv att aldrig nånsin mer ta något eller någon för givet, att vakna med blöta ögon och bilden av hans pojkes ansikte i mitt huvud fick mej att vakna till.
Nu ska jag gå ut med min finaste hund, sen ska jag skotta snö utan att svära över att snöstyran inte är den allra bästa, samtidigt som jag kommer skratta åt pojken som för några år sedan försökte mula mej, pojken som inte längre har någon far.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar