det ska vara okej att känna

jag träffar ganska många barn/ungdomar som väljer att prata med mej, jag tror de är för att jag har ganska lätt att sätta mej in i deras sits eftersom jag själv nyss var barn men som kanske växte upp lite fort och har fått sköta mej själv de senaste åren. jag har varit med om otroligt mycket och fått klara mina kriser ensam vissa gånger.
det som skrämmer mej är att det inte är okej att känna, man får inte visa sej svag och så var det även när jag gick i skolan. jag minns hur upprörd jag var när min alldeles egna katt försvunnit, jag letade i flera månader efter honom och var helt förstörd. men jag hade inte en enda vän som förstod mej, som ens kunde krama mej och vara på min sida. de va ju bara en katt, de går över, de finns fler.
där och då lärde jag mej att ta hand om mina egna problem, de gav ingenting att söka tröst för de fanns ändå ingen tröst att få.

men nu har jag mött så otroligt många barn och ungdomar som jag inte annat vill än att krama om och säga att jag finns där, jag kommer inte skratta, jag kommer inte döma och jag kommer inte berätta.
alla får ha sina problem, vissa har större och vissa har mindre men för just den personen så är just dennes problem de värsta som kan hända.

"Fast jag inte gråter behöver det inte betyda att jag inte är ledsen.
Bara för att jag skrattar behöver jag inte vara glad.
Bara för att jag inte ber om nåt, betyder det inte att jag inte önskar mig.
Även om jag verkar stark och säker, är det inte säkert att jag är det.
Det kanske verkar som att jag hittar, fast jag egentligen är totalt vilse.
Allt är inte alltid vad det ser ut att vara."